Efterfest

Det är inte bara en som påpekat hur dum i huvudet jag är då jag ständigt vaknar innan nio oberoende på hur sent jag stängde mina blå. Söndagmorgon klockan nio, efter endast ett par timmars sömn hade jag dragit mig länge nog.

När inte ens nyhetsmorgon börjat och endast japansk manga visas på alla betalkanaler är dagen för ung. När även lamporna hos pensionären rätt över är släckta, när ingen är online på msn och kiosken i hörnet som alltid har öppet är stängd önskar jag innerligt att jag bara kunde somna om och njuta. Istället sitter jag här, sugen på våfflor men utan varesig sylt, socker och framför allt våffeljärn verkar begäret vara omöjligt att mätta.

Sminket från igår förstärker mina påsar under ögonen, kappan ligger i en hög på hallgolvet tillsammans med strumpbyxorna. Fortfarande förvånad över att ha blivit förfrågad om jag gjort lumpen en gång i tiden då jag var så vältränad och biffig. Biffen, ett smeknamn från högstadiet på grund av min skelettliknande skepnad av min dåvarande allra bästa vän.

Skrämd över min ålder och mitt pensionärsliknande beteende angående efterfester begav jag mig till en i Linné, den första på flera år, trots att jag nuförtiden inte är lika naiv och mycket väl vet vad det handlar om. Egentligen handlade det om att det var åt mitt håll och att taxin dit var gratis. Väl på plats uttråkad då jag inte alls var intresserad utan snarare för full för att inse var jag egentligen borde befinna mig. Tio minuter senare, en kvart traskade jag därför lycklig därifrån fastklistrad i telefonen för att likt ett under hinna köpa två burgare innan jag anfådd kastade mig på vagnen.

Efterfest, ett minne blott, så länge vi inte endast är två. För även om folket i lägenheten var juridikstudenter och chalmerister så kändes det som jag var fjorton år och skulle ha sex igen för första gången.