Hemlös

Innan jag gick ut för att fira av tentorna i fredags kom jag i kontakt med det latinska ordspråket "fylla är frivilligt vanvett" och såhär i efterhand kan jag inte annat än att hålla med.

Det är oftast jag som får ta hand om nycklar och dylikt under semestertider då jag anses vara ordningssam och ordentlig. Aldrig någonsin har jag tappat bort något av betydelse trots min blåögdhet.

I fredags påväg hem greps jag därför av panik då jag till min stora förtvivlan inte kunde hitta min nyckelknippa i min alltför fulla kuvertväska. Utan en tanke började jag ringa runt till halva stan då vad som helst uppfattades som bättre en den parkbänk på Avenyn som jag stod bredvid och då ett one-night-stand inte kändes lockande. En signal, två, tio och den irriterande kvinnorösten påpekar att abonnenten inte ämnar svara.

Ensam, hemlös på Avenyn. Skräckscenarier målades upp och uppgivenheten slog vid. Hade det inte varit för min lathet hade fler nummer kunnat ringas men lusten att behöva sova hos någon utanför vallgraven var inte lockande på grund av avståndet.

Mitt i det kaos som utspelades i mitt huvudet fick ett sms mig att inse att jag var den som gått först från stället. Tio minuter senare, med mycket uppskattad hjälp stod jag utanför stället med glansiga ögon och en väns nyckelknippa i handen. Orden "jag är hemlös, jag har ingenstans att ta vägen" upprepades om och om igen när jag långsamt pallrade mig upp till Johanneberg.