Stela Sverige

Helt plötsligt placeras 30 okända människor väntandes i en trappa. Det är tyst, vi är i Sverige.

Hur kan det komma sig att en hel drös människor som åtminstonne har en sak gemensamt då de går på samma träningspass skäms om de bara råkar hålla kvar blicken för länge på personen två trappsteg upp? Frågan om varför vi svenskar är så ensamma verkar inte få något svar i media men det hela är ju uppenbart. Hur stor är chansen att en svensk träffar något när det är tabu att prata med främlingar?

Om någon, mot all förmodan öppnar käften och slänger ur sig något är det oftast ord och inga visor. Värst av allt är att den modige som tar ton oftast uppfattas som dåraktig och frågan "varför pratar han med oss, har han inga egna vänner" ställs tillsammans med en skeptiskt frågande minspel. Hur gärna vi vill hålls munnen stängd på grund av rädslan att göra bort sig.

Att jag själv ett par gånger gett främlingar oprovocerade komplimanger på stan eller bett om deras nummer är det samma som idioti. För vad förväntas från ett folk där tiga anses vara guld? Problemet är att då ingen annan handlar som jag anses jag vara dödskär i någon jag endast tycker hade en läcker stjärt för att säga vad du tycker, det göra vi svenskar bara inte. Vi förväntar oss istället att omgivningen ska läsa vara avsikt vi har med våra handlingar och blir förbannade på den trögfattade mottagaren som inte förstår.

Nej, skämmes ta mig fan Ylva, men då jag kan skämmas för mig själv behöver ni inte oroa er att jag drar ned er i skiten. För en gångs skull satsa, du kan aldrig göra med en bort dig.