Hoppstyltor

Ett par hoppstyltor noterar J. och pekar mot killen längst bak i vagnen och två sekunder senare är konversationen i full gång. Nej, jag tycker inte det är bonnigt att prata med okända människor på vagnen, jag tycker snarare det visar på god EQ. För är det egentligen inte löjligt att vi dag ut och dag in sitter och tiger vare sig vi befinner oss på vagnen eller gymmet, för att prata med okända människor tabubelagt.

Istället för att stå där stirrandes ut genom rutan eller i detta fallet konverserandes med J. och A. kommer jag på mig själv där jag står och stormler. Mannen med styltorna är exalterande. J. frågar och frågar, jag fäller en och annan förundrad kommentar. Ja egentligen påminner vi nog, J. och jag om två femåringar som blivit lössläppta i en leksaksaffär.

Med nyfikna blickar får vi känna på fjädern, för ja, vi tar oss friheten att närma oss. Vi vrider på huvuderna och funderar. Ett par hoppstyltor från Hobbex för endast 1800 kronor och hela 45 km/h ska användaren komma upp i.

Frågande synar jag honom uppifrån och ned, nedifrån och upp. Skeptiskt då jag inte trodde att människor som honom fanns. Hoppstyltor är väl något som hör serietidningar till och helt plötsligt är det som om jag springer på Janne Långben på 3:ans spårvagn.

J. och A. skrattar åt de beundrande blickar jag kastar. Nej, jag vill inte prova hör jag mig själv säga. Lögnare. Tanken på mig iförd styltorna med ett gult fjäderskydd. Helt plötsligt skulle pygmen förvandlas till en jätte med lysande stålben. Tyvärr räcker inte vikten till för hans fjäder men annars, annars hade jag kanske kunnat med att låna en främlings hoppstyltor.

Påminner mig själv om hur det var med balanssinnet under dagens styrkeyoga - katastrofalt. När de andra stiger av tar jag genast fram mobilen. Han jag endast trodde fanns i tecknade verisioner står kvar. Likt en fjortonåring leker jag med mobilen för att han skall slippa känna sig utstuderad av mina nyfikna blickar.