Restskatt

Så plötsligt en dag ligger det där i hallen, slarvigt placerat nedanför brevinkastet. Det blåa plastfodralet är repellerande och billigheten lyser igenom på samma sätt som en lättklädd kvinna i Rosenlund nattetid.

Förskräckt hoppar jag över det i tamburen och skyndar mig in i köket. Köksdörren som aldrig stängs smälls ingen och svettdropparna börjar sakta men säkert frodas vid hårfästet. Varje års fasa är här för hur jag än gör har restskatten förföljt mig i alltför många år.

Tanken att öppna den plastiga förpackningen existerar inte. Trots att jag aldrig jämkat, trots att jag lämnat in skattesedlar med procentsatser om 33 procent har oturen likväl väntat runt hörnet.

Nyfiken i en strut, tyvärr. Tio minuter senare river jag hetsigt upp den blå och ett par minuter senare strålar jag likt solen.