Påtvingade samtal

Vet ni vad jag avskyr? Att behöva ringa upp till en person för att personen ringt mig tidigare under dagen och jag avstått från att svara.

Det är så plastigt, så urbota dumt och svenskt. Varför måste jag egentligen ringa upp? Jo för att det är elakt att noncharlera bekanta. På med ett fejkat leende och försök att få det att spegla av sig på ditt tonläge.

Säg inte så, för ni förstår jag är så fruktansvärt dålig på att ljuga om jag inte hunnit förbereda mig. En sak om jag tar något ur luften men när folk frågar mig personliga frågor går det bara inte. Bristen av den egenskapen har satt mig i extremt ansträngda situationer som när jag inte kunde ljuga om att M.s rumpa var enorm. ( ja, det var jag som sa det och tror du inte personen ifråga idag är pinnsmal)

Det handlar inte bara om lögner utan att jag har svårt att låta intresserad när jag i själva verket är uttråkad. Så när jag för ett par minuter sedan tog sats och slog numret visste jag att jag  skulle avslöja mig.

Fylld av glädje sitter jag därför här och jublar över att vederbörande inte lyfte på luren. Nu har jag tid att samla mig och så att det åtminstonne inte ska låta som om jag håller på att dö av tristess.