Så sitter jag i skolan och tragglar dessa förbannade litterära kurser. Om och om igen glider jag ifrån i tankarna. Frågar mig om jag någon gång suddat slut ett suddigum.
Konstaterar att det aldrig hänt, aldrig någonsin. Suddigum är något du tappar bort, de tar inte slut. Tills döden skiljer er åt hade det kunnat stå på fodralen som ofta skyddar dem. Tills döden skiljer er åt så länge du är vårdande och kärleksfull.
Tänker tillbaka på min samling. Röda små lok och doftande blomliknande kreationer. Sudd var på den tiden inte till för att användas utan för att bära med sig likt en trofé.
Återkommer till materialtekniken. Sätter pannan i djupa veck och funderar. Varför uppfyllde inte de fina sudden sin funktion. Vad är det för skillnad på sammansättningen i ett bra och ett dåligt sudd? Kan det vara så illa att de bra elastomerna inte kan färgas och sättas samman?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar