Tragiskt

Sitter på vagnen, ihopsjunken med p3 i öronen och metron utbredd över knäna. Ögonen far över rubrikerna och artiklarna väljs varsamt.

Marklandsgatan närmar sig. Det skär sig i öronen i den sista svängen. Ändhållplatsen är plötsligt synbar och de som nyligen sov börjar sakta men säkert maka på sig.

Utanför mitt fönster vinglar en liten grabb fram. Sakta och säkert lyfter han sina ben täckta av fetma. Ankgången är ett måste för rör han inte benen likt en hjulben borde det bildas enorma skavsår på insidan av låren.

Panikslagen ser han hur 8:ans spårvagn närmar sig. Avståndet till dörrarna uppskattas till 40 meter. 40 meter, inget avstånd för oss vanliga. Ett par raska utan brådska och vi skulle bestigit vagnens 3 trappsteg.

Ungens feta kinder blossas upp. Det redan svettiga ansiktet grimarseras och likt en gorilla lyfter han fötterna aningens raskare. Alla beskådare på min stillastående vagn ser hur han tar i, kämpar för kung och fosterland. Hans knubbiga armar rör sig hetsigt fram och tillbaka. Axelväskan skumpar mot hans feta arsle.

Tio steg och hans maxhastighet verkar vara nådd. Till vänster om honom närmar sig en medelålders kvinna. Små nätta steg i röda klackskor. Hon trippar så försiktigt att det ser ut som om vinden för fram henne. Utan ansträning  flyger hon förbi det springande tjocka barnet. Elegant svansar hon på vagnen. Dörrarna stängs och ringklockan slår. Ljudvågorna vibrerar i öronsnäckan.

På hållplatsen står en grabb med lökar stora som meloner. Den gråa jackan är avslöjande. Vagnen framför min börjar rulla och jag glädjer mig att äntligen få lämna min fönsterplats.